Ända sedan en klasskompis visade mig en youtube video på Dax Flame har jag varit fast. Det är en sextonårig ungkarl med ADHD som för en videodagbok. Han berättar precis allt i den; hur han kämpar med sina kärleks- och kompisbekymmer, hur han blir utskälld på idrotten och hur han snor en Ipod. Men framför allt; hans underbara lösning på hur det ska gå för oss, jordens invånare, år 2011 då, enligt honom, vi måste leva under vattnet, det är The Convinent Truth. Han är en förnuftig ung man med fina jeansshorts. Jag tror att Dax kommer gå långt som både klimatforskare och programledare. Jag brukar vara tolerant när det gäller andras åsikter, men ni måste älska Dax! Om ni får en sjuk fantasi och tycker att han är en dåre utan dess like blir jag väldigt sårad i egenskap av hans största fan. Jag börjar redan nu känna hur tårarna lämnar mina ögonhålor och glider ner på mina kinder. Det svarta tangentbordet blir blött, mina fingrar slinter. Det är bäst för oss alla att jag inte skriver mer nu, jag återkommer i morgon om jag har hämtat mig från denna sorgens dag. Jag rekomenderar er att titta på filmen eftersom detta är något vi alla kommer att råka ut för. Vi måste vara förberedda på vad som väntar när atmosfären är så full av koldioxid att all värmestrålning reflekteras tillbaka till jorde i stället för att lämna den. 2011 är året då vi går under, bokstavligen talat.

Det skulle ha varit trevligt att leka med några vänner men det känns som om jag ska somna om några sekunder. Jag misstänker att mina klasskompisar stoppade i ett helt paket sömnmedel i min mjölk under lunchen och nu börjar effekten kännas av. Min trötta hjärna kom på att jag inte har skrivit en total återgivning av min dag på länge, så det ska jag göra nu!

Vaknade strax innan klockan åtta av att hunde skällde och ville ut och leka med pappa i snön, men han skulle till jobbet så hunden gick och la sig i stället. Jag gick upp ur min varma säng och lagade gröt. Jag gick till bussen och blev en snögubbe på köpet. Jag tinade upp på väg till skolan och gick till matematiken där vi för några lektioner sedan började med B-kursen. I dag räknade vi ekvationer. Ganska roligt om man jämnför med areor och skalor. Efter matten hade vi teknikprov i aulan. Det gick häpnandsväckande bra och vi fick en jättelång matrast! Det serverades potatisbullar och blodpudding! Jag älskar blodpudding och jag förstår inte varför det är så hatat av de flesta. Troligtvis för att ordet "blod" finns med i maträttens titel. Döp om den till chokladpussing i stället och alla kommer sluka den med stor aptit. Efter att lunchen hade slunkit ner i magsäcken gick vi till engelskan och tittade på filmen "American History X". Den handlar om ett gäng nynazister som bankar svarta ännu svartare. När vi hade tittat lite på film gick vi till svenskalektionen och tittade på ett program om, tja, någonting. Jag satt mest och lekte med ett par tjejer och läste. Mycket trevligare än att se på när en gubbe berättar om hur de gamla grekernas teatrar var uppbyggda. När sömnpillerlektionen var slut gick alla hem och levde lyckliga i alla sina dagar.

När jag tittade ut ur fönstret och upptäckte att snön låg som en matta över marken och mer var på väg ner så kom jag på att jag har teknikprov i dag. 42 sidor med extremt tråkigt innehåll. Så tråkigt att jag bara har läst det en gång, och då låg jag och tänkte på annat samtidigt. Men jag tror att det kommer gå bra ändå, annars har jag överskattat mitt minne.

Jag vill inte skryta, men jag vet nästan med hundraprocentig säkerhet att bussen inte kommer komma i tid i dag. Det innebär att jag och mina kära resekamrater får stå på busshållsplatsen med snö upp til hakan och försöka hålla värmen genom att ha nära kroppskontakt. Min matematiklärare kommer troligtvis förlåta oss för att vi måste gå till skolsköterskan i stället för att gå på hans lektion på grund av förfrusna fortplantningsorgan och låg känsel i alla kroppens delar.

Jag var precis med om en mycket irriterande händelse som påverkar mitt psyke negativt och jag blir nästan lite manodepressiv. Jag satt på toaletten och höll på att tömma gårdagens mat som var i tarmarna och ville ut i det fria. Mycket hade lämnat min kropp, men det kändes som om det var mer som var på väg ut. Jag satt och tryckte över min egen förmåga, men det ville sig inte. Det är jobbigt att känna sig skitnödig när det bara är falskt alarm.

Sanningen är sagd!