Jag har ett ynkligt litet problem som jag måste ta itu med. Det är nämnligen så att jag vaknar senare och senare samt somnar senare och senare för varje dygn som går. Det är väldigt opraktiskt med tanke på att skolan börjar om en vecka. Det kommer nog bli svårt att orka gå upp klockan sex. Jag bävar även när jag bara tänker tanken. Jag har svårt att föreställa mig hur det ska gå till. Jag försover mig troligtvis. Det är en snubbe i min klass som försov sig till klockan två en vanlig skoldag. Det är nog inte lätt att göra!

Jag gillar inte att ljuga så jag ska vara ärlig mot er. Jag vaknade upp i morses och upptäckte ganska snart att tinituset hade stegrat i mitt högra öra. Jag undrade vad som stod på och förstod att jag för första gången hade fått mitt första besök av en vaxpropp. Den var inte stor, för efter ett innerligt grävande och rotande i hörselgången så försvann den. Det är jag tacksam för!

När vaxproppen fortfarande satt kvar i mitt öra fick jag reda på att min familj skulle gå på bion "Arn" i dag. Den hade inte fått lysande rescentioner i tidningarna så jag hade föga förväntningar för hur hög standard den skulle hålla. När jag väl satt där i biosallongen med familjen på min vänstra sida och en annan mysko killes pappa på min högra sida så upptäckte jag att filmen inte var så dålig ändå! Den spelar knappast i samma liga som allas favoritfilm "A fish called Wanda" men det kan man inte heller förvänta sig av en svensk film. De 210 miljonerna som det kostade att göra "Arn" var inte kastade i sjön. Den är sevärd.

Jag har ett stort problem. Det kan gälla hela min framtid. Jag har fått men för livet. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lite på någon längre. Jag är rädd att jag alltid kommer att minnas denna dag som dagen då ponken förlorade all tillit till sina medmänniskor. Hur svårt kan det vara att hålla sig till sanningen? Är det för mycket begärt? Du kanske gillar att få små ponkar att känna sig hjälplösa? Då har du lyckats! Jag ska minnas dig när jag blir en eremit som bara sitter hemma och isolerar sig från alla sorter av mänsklig kontakt. Jag kommer aldrig att lite på någon mer! Jag vänder mig till dig som skrev TV-tablåen för dagens TV-program i trean i Aftonbladets TV-bilaga. Tror du att du gör folk lyckliga över att lura oss när allas favoritfilm "En fisk som heter Wanda" går på TV? Tänder du på att ange en inkorrekt starttid för allas favoritfilm? Hela det svenska folket hade väntad i flera veckor på att se på världens största underverk, och då vill du vara rolig och flyttar fram starttiden en hel halvtimma i TV-tidningen! Det är nog fler än jag som inte kommer kunna sova i natt! TV-tidningsgörare in my ass! Jag hoppas att du är nöjd nu din psykiska torterare!

Under min blöta löptur blev jag nostalgisk. Jag tänkte tillbaka på minnen från tidigare i veckan när jag mötte en tjej och en kille som faktiskt var syskon. De är ett och flera år yngre än mig, men det är inte det som är poängen! De var ute och tränade gång! Ni som har råkat få syn på den roliga sporten när det är OS eller VM vet att det ser komiskt ut, tänk er då att se det i verkligheten! Det är en riktigt rolig syn. När jag fick syn på dem tänkte jag tillbaka ännu längre bak i tiden när jag och min vän Tobbe var på språkresa i England. Vi var försenade till tåget som skulle ta oss in till skolan så vi var tvugna att skynda. Vi ville dock inte springa så vi hade en powerwalk-tävling. Inte bra när man är ouppvärmd och det är en kall morgon. Jag sträckte min högra skinkmuskel. Det smärtade ordentligt och det tog flera dagar innan jag kunde gå normalt igen. Det såg roligt ut när jag gick, sa de som såg det. Min värdfamilj såg också att jag gick som om jag skulle skita på mig vilken sekund som helst och de frågade vad det var för fel på mig. Jag berättade vad som hade hänt och de gav mig en salva jag skulle gnugga in på skinkan varje morgon och kväll. Den luktade minttuggummi. När jag låg under täcket och gnuggade i de undre regionerna tyckte Tobbe att det såg väldigt roligt ut så han låg och skrattade åt mig. Det är ett hårt liv att ha sträckt sin skinkmuskel.

Nu när ni vet vad min högra skinka har varit med om så kan ni tänka över det ända till klockan blir 18:30 för då börjar filmen "En fisk som heter Wanda" i trean. Det är en underbart rolig och bra film som inte har någon motsvarighet. Den tillhör hela världens kulturhistoria och den borde gå i arv till våra avkommor fler hundra år fram i tiden. SE DEN!

Jag gillar verkligen inte dagar då man vaknar så jävla sent som halv elva. Det förstör hela min dagsplanering. För halv tolv ska jag ut och springa i två timmar, och då är det alldeles exelent om jag har hunnit med både frukost och ett mellanmål innan. Det blir lite jobbigt annars. Nu får jag försöka springa på endast en lite frukost i magen bestående av gröt, sill, ägg och mjölk. Mycket smarrig, men jag åt den tyvärr bara för en halvtimma sedan så något smarrig mellanmål med knäckebröd som sätter fart på tarmarna blir det knappast nu. Dessutom regnar och blåser det utomhus. Jag kommer blåsa iväg. Hoppas att jag hamnar där det är varmt och skönt. Hawaii eller Västindien skulle sitta fint. Nästa inlägg skriver jag nog där ifrån!

Efter att ha varit helt mör i kroppen efter gårdagens trängsel i affärerna så hade jag säkerligen varit en ypperligt god måltid för kanibaler i dag. Men eftersom jag inte hade någon vidare lust att sluta mina dagar efter sexton år som en måltid så höll jag mig inomhus. Den enda gången jag vågade mig utanför husets skyddande och vita väggar var när jag skulle hämta tidningen. Det regnade som i en skräckfilm och det byggde på min rädsla för att bli uppäten. Därför begav jag mig in i säkerheten och tog skydd bakom min fega schäferhund. Jag får trösta mig med att hunden i alla fall låter och ser farlig och vaktvillig ut om en hungrig kanibal skulle få syn på min kryddstarka, men ändå välsmakande, kropp.

Det var total kaos på rean igår. Det var knivslagsmål om kläderna och man var tvugnen att muta personalen för att få ett provrum. Vi ska inte tala om köerna som bildades vid kassan. Det var inte ovanligt att folk hade med sig tält och beställde pizza eller jobbade i köerna. Det var ett fruktansvärt ståhej och jag är glad över att jag och mina vänner kom hem levande. Nästa år ska jag vara bättre förberedd och ha på mig en skottsäker väst och vara beväpnad så man har en chans i slagsmålen om kläderna och platserna i kön. Jag ska även ha med mig den stora plånboken så jag kan muta personalen om ett provrum.

Detta är sanningen om mellandagsrean!

I eftermiddag ska jag och mina kompanjoner till staden och slåss med shoppinggalna fjortisar och sura tanter om de bästa platserna i mellandagsreaköerna. Det är alltid lika lärorikt att se hur tjejer/kvinnor beter sig i sitt riktiga element. Förhoppningsvis hittar vi även något att handla för en billig penning. Vi får dock säkert använda våra vassa armbågar för att komma fram i folkmassorna. Innan denna, för oss, stora händelse händer ska jag ut på en springtur i skogens backar så jag är väl förberedd på vad som än kan tänkas dyka upp där i storstaden Borås. Jag förväntar mig att träffa på alla tjejer jag känner. De dras till reor lika snabbt som flugor dras till skit. Fast det gör ju jag också. Det är ju bättre att handla billigt samtidigt som man slåss med andra om just det sista klädesplagget av den sorten än att vara helt ensam och betala dyra pengar.