Jag väcktes ur min datorkoma när Bj och Kalle kom förbi och hämtade mig. Det var meningen att vi skulle öva inför avslutningsbalen. Vi kommer nog komma helt oförberedda, som vanligt. Anden och Tobbe kunde inte vara med och öva. Vi andra gick till lekplatsen och gungade. Där satt vi i några minuter innan vi bestämde oss för att gå till Tobbe och hälsa på honom i läxläsandet. När vi var framme hade han fullt upp. Vi stod och snacka med honom i dörröppningen i trekvart. Hoppas du hinner klart Tobbe! Efter det traskade vi hemmåt. Första hållplats blev Kalles hus. Andra Bjs. Sedan fick jag gå hem i all ensamhet. När jag nästan var hemma kom det en liten hund som ville hälsa. Jag sträckte ner handen till den, men den var så liten så jag nådde inte. Efter det åkte det förbi en moppetjej som hälsade.

Min lycka går inte att beskriva med ord. Så här lycklig har jag inte varit på jävligt länge!

Bara känslan att ha på sig löparkläderna och löparskorna gjorde mig överlycklig. Löpandet flöt på riktigt bra med tanke på att det var nio månader sedan sist. Det är klart, mina leder värkte, hjärtat och lugnorna smärtade - men vem fan bryr sig? Jag var ju lycklig. Jag var ute i 33 minuter och jag stannade inte en enda gång. Jag är stolt över mig själv! Jag sprang runt med ett stort leende hela tiden. Dessutom kom jag på en lysande ide! Dagen innan skolan börjar efter sommarlovet ska jag springa 3 mil, och jag tänkte att det skulle bli fler än jag. Om ni bor i Boråstrakten och kan tänka er att följa med, gör det! Det kommer bli kul! När jag kom hem igen kändes benen som ett par stora ekstammar. Ett sådant här välbefinnande var det länge sedan jag kände! Jag är lycklig!

/Adam

Kom precis in från altanen där jag har tillbringat de senaste två timmarna. Läste klart boken, Försvararen av John Grisham. Handlar om en advokat. Riktigt bra faktiskt! Jag satt som på nålar hela boken. Man kanske skulle sattsa på advokatyrket i USA? Tveksamt. Man måste ju jobba arslet av sig. 90 timmar i veckan är inte ovanligt. Fast å andra sidan; man tjänar ju en herrans massa pengar! Och det är det enda som betyder något. Jobbet kan vara tråkigt, arbetskamraterna kan vara idioter och kontoret kan vara en container - bara man tjänar bra! Jag kanske hinner ändra uppfattning om arbetslivet när jag väl ska ut i det, vem vet?

/Adam

Tillbaka! Det var riktigt skönt. Och solen började skina rejält när jag var i skogen. Då var det lite varmt med klassens luvtröja. Tur att min iallafall är röd och inte svart eller blå som de flesta andra. Det var nog ganska onödigt att köpa en luvtröja och inte en t-shirt. Säsongen för luvtröjorna har ju tagit slut för ett tag sedan. Nu är det sommar och man ska springa naken! Det var tider man kunde göra det utan att folk tyckte att man var sjuk i huvudet. Om jag springer naken i sommar så tar nog grannarna avstånd från mig. Det vill jag inte! Då kan jag inte låna socker av dem när jag ska baka sockerkaka!

/Adam

Nu ska jag ut med hunden på en promenad. Hon har också blivit lat nu när jag är sjuk. Men nu är det ändring på det! Ska bli jävligt skönt att komma ut och få lite frisk luft! Synd att solen inte skiner lika mycket som den gjorde i förmiddags. Men jag ska inte klaga! Jag har bestämt mig för att aldrig mer klaga. Jag ska minimera tiden här vid datorn och få tillbaka mina gamla vanor. Fast först måste jag lyssna på Sexbomb - Tom Jones, igen.

/Adam

Började dagen med att stiga upp klockan sex. Ganska tidigt! Åkte med pappa till sjukhuset där han släppte av mig. Jag gick och köpte en smörgås och gick upp till mammas avdelning och satte mig i deras personalrum. Där satt jag och flörtade med sjuksköterskor och löste sudoko. Sudoko är faktiskt kul! Måste bli en sudokonörd! Efter det gick jag och mamsen ner till en läkare som skulle undersöka mig. Han började att förhöra mig på hur jag mått de nio månaderna som jag varit sjuk. Sedan gjorde han ett ultraljud på mitt hjärta, mage och hals. Det tog 45 minuter. Jag höll nästan på att slumra till några gånger. Efter det EKGade de mig. De hittade inget fel på hjärtat så han sa att jag kan träna, fast när det börjar spränga ska jag ta det lugnt. Han såg mina blåa händer nästan direkt och han skulle ta ett snack med en annan läkare om dem. Det är alltid något som ska vara fel... Läkaren var riktigt rolig, han skämtade och pratade. Inte som många andra tråkiga tantläkare. Efter det gick jag ner till sjukhusets resturang och skulle köpa en räkmacka och en loka. När jag kom fram till kassan visade det sig att det kostade två kronor mer än vad jag ägde. Men jag tänkte att kassörskan var så söt så hon skulle nog låta det gå. Men inte då. Hon var snålare än mig och sa åt mig att skaffa mer pengar eller köpa en burkdricka istället. Jag tänkte säga en elak kommentar till henne, men det stod några sjuka gamlingar bakom mig, så jag skippade det. Jag blev utan dricka och åkte hem. Orkade inte åka tillbaka till skolan och gå på 80 minuter SO.

IKVÄLL SKA JAG SPRINGA!<3<3

/Adam

Bj ringde mig med förtvivlan i rösten och undrade om vi kunde leka. Jag svarade ja och traskade ner mot honom. Han hade gråtit ögonen ur globerna för han hade klippt sig. Vi som skulle vara de två bästa bratsen med backslick på balen. Men det ska gå ändå! Vi gick förbi Kalle och Tobbe, men de var inte hemma. Så vi gick till lekplatsen, var annars? Där satt vi och pratade om allt och inget en lång stund. Vi studerade även en skogssnigel som tränade intervaller. Sedan skulle han följa mig hem, men efter några steg på "snigelstigen" vid lekplatsen så vände han om. Jag förstår honom. På den lilla vägen ligger det hundratusentals sniglar som knastrar när man råkar trampa på dem.

/Adam

Idag bestämde jag mig för att testa hur jag egentligen mår när jag är ute och går. Jag kopplade vovven min och vi begav oss iväg på äventyr. Vi gick mot skogen och hon fick springa lös. Vi traskade förbi "snubbellinan" ( förra sommaren skulle jag hoppa över den när jag var ute och sprang. Jag snubblade istället och korsbandet fick sig en rejäl smäll. Några dagar efter det besteg jag och pappa Skottlands högsta berg. Fick hoppa på ett ben nedför. Resten av sommaren var korsbandet inte sig likt. Då var det ett helvete, nu längtar jag tillbaka.). Hon sprang omkring och bar på sina pinnar och hade jättekul. Efter ett tag började hjärtat värka. Fick sätta mig ner och ta det lugnt. Sedan var det lite bättre och jag lunkade i snigelfart hem igen. Nu sitter jag här och väntar på maten.

/Adam