När jag och mina blivande medresenärer stod och väntade på bussen tidigt i arla morgon och förfrös våra kronjuveler så fick vi se en syn vi aldrig har sett förut. Det kom en alldeles sprillans ny buss till våran lilla by och hämtade oss. Alla stod med hakorna i knävecken och var häpna som aldrig förr. Busschaffören undrade nog vad vi var för några efterblivna neandertalare som stod där och glodde som en liten husmus som har blivit försed med hundratusentals kilo färsk ost. Vi steg försiktigt på bussen för vi ville absolut inte repa den fina lacken. När jag gick i den långa mittgången fylldes jag av en lycklig känsla som jag aldrig känt förut. Det var ett stort ögonblick i mitt liv. Ett stort steg mot en modernare samhällssyn. Jag sopade av mina byxor för att de inte skulle smutsa ner de fina blåa säterna som såg så lockande ut för en liten benig rumpa som har stått ute och frusit i flera minuter. Jag fick dock en smärre chock när jag satte mig på sätet. Det var nämnligen hårt som förhärdat stål. Jag satt som en pinne resten av resan och när jag sedan kom till skolan kändes det som om de hårda skolstolarna aldrig har varit mjukare. Jag föredrar de röda, mjuka säterna i bussarna! Förr i tiden hade man mindre överviktiga rumpor så man behövde bättre stoppning i bussäterna. Nu när de flesta har stora och mjuka rumpor är bussbolagen smarta och sparar pengar på att strunta i stoppningen i sitsarna.

Att jag är hemma vid den här tiden tycker nog ni är en gnutta märkligt. Då tycker ni helt rätt för jag brukar ju inte vara det! Men idag är inte som vilken dag som helst. Det är den näst sista skoladagen! Det första vi gjorde när vi kom till skolan i morses var att förflytta våra sömniga kroppar till aulan där vi såg på filmen "En obekväm sanning" av Al Gore. Den är faktiskt riktigt intressant, fast inte lika intressant den andra gången man ser den. Al Gore är en sjukt bra föreläsare och får verkligen fram sitt budskap. George Bush borde ta sig en funderare och skriva på Kyoto-avtalet och agera som det anstår en president! De som anordnade filmvisningen gav oss tipspromenadlappar med frågor från filmen som vi skulle svara på när vi såg på den, men det gick inte som väntat när de släckte ner hela aulan och inte en enda stråle solljus sken in genom fönstrerna. När vi var fulla av vilja att skydda naturen så slappade vi i en lång timma och gick sedan till årets sista mattelektion där vi lekte matematiska lekar. Mycket trevligt!

   Efter matten bröts schemat och alla var förmodade att gå till en stor idrottsarena för att vi skulle se på när några få nördar från våran skola spöade skiten ur några andra dårar från en annan skola i diverse sporter. Det pallade inte jag så jag gick och köpte julklappar istället. Det är svårt att köpa när folk inte önskar sig något specielt, men jag tror att jag har hittat de ultimata julklapparna!

Nu sitter jag här och diggar julmusik. Det är väldigt trevligt att känna hur julfeelingen strömmar genom kroppen samtidigt som det sjungs om Rudolfs röda mule.

Efter årets sista sovmorgon hade vi ett samhällskunskapsprov. Jag hade inte orkat bry min hjärncell med regeringsformer, komuner och landsting så jag övade aldrig. Men det gick skitbra ändå! Pennan skrev som aldrig förr och jag gick ut från salen med ett leende och kände att detta var lätt som en plätt!

   På dagens fysiklektion lekte vi lekar och hade en väldigt gemytlig stämmning i salen. Mycket trevligare än en vanlig fysiklektion. Jag kan lova er att ponkens lag kom på andra plats. Det har ni mitt ord på. Om inte folk hade varit bättre än oss (de fuskade nog) så hade vi vunnit!

   När jag kom hem var jag trött och hungrig efter idrottslektionen som smarskallen som lade schemat placerade precis efter lunchen. Det är dåligt eftersom man måste gå hungrig och jättehungrig resten av skoldagen. Men när jag äntligen var hemma så slungade jag i mig två tallrikar musli, nötter, clementin och ett glas mjölk. Nu känner man sig som en människa igen.

Idag är det det sista avsnittet i årets upplaga av "Bonde söker fru"! Det är ett underbart program som tyvärr lider mot sitt slut. Se på det! 

Ponkens fötter har storlek 42. På dessa två fötter sitter tio små tår. Det finns dock två stycken tår som är mycket mindre än de andra åtta. De sitter ytterst på fötterna. Imorses hade jag en extrem otur. Jag var lite trött, och när jag är trött så är mitt omdömme också det. Så när jag rantade omkring så slog jag i min högra liltå i ett fotöljsben och det gjorde så fruktansvärt ont! Jag ville bara skrika som fan, men gröten var klar och jag ville inte att det skulle kallna så jag svor en lång ramsa medan jag traskade till spisen. Jag tror knappast att den är bruten, för jag kan röra på den som aldrig förr. Men det är svullen och jag hoppas att den inte handikappar mig så jag inte kan vara med på idrotten och springa ikväll.

Nu måste jag gå på dass och sedan bär bussen iväg till den tredje sista skoldagen i år! Peace out!

Idag var det Jansons frestelse, prinskorv och sill i skolmatsalen. Vissa kräsna dårar klagade på ansjovisen och gnällde sig tårögda på sillen, men ponken och hans manskap gick med råg i ryggen och ett stort leende i ansiktet till matsalen för att hugga in i den goda julmaten. På vägen dit hann vi med att kasta förbannelser över arkitekten som har ritat våran skola eftersom vi är tvugna att traska till en annan bygnad för att få oss en matbit i denna bitande kyla som råder. Vi dräglade av längtan till den goda maten, men dreglet frös tyvärr. När vi hade skurit loss den frusna saliven i vårt ansikte med våra bestik högg vi in i måltiden och njöt. Vi åt så maten flög åt alla håll men njutningen varade dock inte så länge eftersom vi var tvugna att gå tillbaka ut och förfrysa, hämta våra engelskaböcker och tillbaka till matsalsbyggnaden. Fast fem våningar upp. När vi gick upp för alla de trappstegen brännde vi alla kalorier och mer där till än vad vi hade fått i oss under julmatssmaskandet. Det är sorgligt.

Andra skoldagen av två som jag försover mig och inte hinner sitta på dass och tömma tarmarna en lång stund på morgonen. Det kändes väldigt skönt att komma hem på eftermiddagen!

Klassen fick reda på fysikprovet idag. Läraren har bara rättat prelimenärt och satt prelimenära betygsgränser än och jag kommer troligtvis få ett VG. Synd att jag gjorde två stora feta blunders som sabbade mitt MVG. Det hade varit väldigt kul att ha det betyget.

På engelskaprovet jag inte hade övat något inför fick jag ett strålande MVG. Jag fick till och med ett poäng mer än en snubbe i klassen som har bott i USA i nio år. Det låter kul när han pratar, för han har en äkta amerikansk dialekt som man knappast föreställer sig att en svensk ska ha. Trevlig kille.

Jag pallar inte att plugga inför samhällskunskapsprovet imorgon heller. Det känns som om det är att slösa bort tiden. Dessutom så kan jag det förhoppningsvis. Annars är jag körd. Men G borde jag klara utan problem. För högre betyg kan man inte förbereda sig utan man måste kunna analysera och granska. Jag får hoppas att jag är bra på det.

Snart är det lov och det blir väldigt trevligt och gemytligt eftersom man då får tid att sova ut och slöa lika mycket som en valross. Och bli lika tjock som en valross. Kan människor ha späck? Det ska jag skaffa under jullovet. Valspäck.

Jag satt lika fint i soffan som en fisförnämnd herrgårdsfru gjorde på sin tid. Sedan så tyckte jag att det kändes obekvämt och satte mig som en hösäck som alla tonåringar som är fördärvade av CS och diverse andra datorspel samt för mycket TV-våld gör. Efter ett tag kom jag på att det inte är bra för ryggen så jag intog "Kronblomsställningen". Man ligger på rygg med händerna bakom huvudet på en träsoffa, fast jag fick nöja mig med en vanlig soffa eftersom vi tyvärr inte har en flisig träsoffa här hemma.

   När jag låg bekvämt och kände att livet lekte så kom mammsen med min samhällskunskapsskrivbok som mitt framtida prov står nedskrivet. Jag blev smått deprimerad när jag kom på att jag inte hade övat något, men efter att mamma hade förhört mig på alla de 70 frågorna hissade jag flagg och firade eftersom jag bara svarade fel på en liten ynka fråga. Det känns skönt att slippa att öva på hur samhället är uppbyggt och konstruerat.

Nu sitter jag här efter en alldeles för skön dag med trötta ben efter ett timmslångt löppass som gick i lite långsammare fart än det brukar på grund av spinningen på idrotten. Jag äter min, nu för tiden, förjävla kvällsfika. Det är helt sjukt att jag måste äta så fruktansvärt som jag gör nu. Jag bli galen på att gå proppmätt från det att jag vaknar till det att jag somnar. Det är jobbigt. Men jag ska göra allt som står i min makt för att gå upp i vikt, och det är att ÄTA! Och dricka. Jag dricker omkring två liter mjölk om dagen. Det ger en rejäl benstomme som jag kan leva livet ut på och slippa benskörhet!

Igår satt jag uppe till halv tolv och tittade på "Shall we dance". Det var en bra film, men jag fick sota för mina nattliga strapatser i morses när jag försov mig och var tvugnen att skynda mig som fan för att hinna till bussen. Det medförde att jag bara hann slänga i mig en tallrik musli i all hast. Inte bra med tanke på att jag minst måste gå upp tio kilo.

Skolan började med 90 minuter matte. Alla var sega och ingen orkade tänka så vi satt mest som apatiska flyktingar och såg förskräckt på våran lärare som berättade om när han träffade sin fru och samtidigt utformade ett problem med likformighet i ämnet.

   På CAD-tekniken satt vi och gjorde ingenting. Våran lärare förstod att vi inte hade lust att göra någonting så vi slapp att bli tillsagda för vår lathet som slog alla rekord.

   Efter lunchen då vi åt julskinka hade vi idrott. Vi spelade innebandy mot koner och cyklade spinning. Det smärtade i bröstet men det är bara att härda.

    Ingen kom i tid till naturkunskapen, som vanligt. Ingen var heller väldigt intresserad utan vi satt bara och stirrade på en prick i lärarens panna och försökte räkna alla hennes rynkor. Hon är förövrigt ganska underlig. Förra veckan sa hon att vattens kemiska betäckning var H20 istället för H2O. Idag kunde hon inte göra om x antal minuter till decimalform. Hon är bra lustig.

Nu har far min också drabbats av kräksjukan. Nu är det bara jag, lillebror och hunden som går friska. Det dröjer nog inte många dagar innan vi också dras in i fördärvet. Kanske lagom till jul. Jag käkar vitpeppar för att förhoppningsvis öka mina chanser att undvika spybaciellerna.