Jag kom precis på att jag har två uppsattser att skriva, och den ena ska vara klar nästa vecka. På torsdag ska jag åka till fjällen och åka skidor, så det gäller att ligga i när skolan börjar! Jag förstår inte hur lärare kan vara så utomordentligt dumma och inteligentsbefriade att de ger sina elever en uppgift som går ut på att man ska läsa en 480 sidor lång bok och sedan skriva en uppsatts på en jävla massa sidor om den, UNDER JULLOVET! När resten av släkten sitter och tittar på Kalle Anka på julafton sitter jag och alla mina klasskompisar och läser istället. När alla har ett liv på jullovet så sitter vi inomhus och gör en läsläxa. Lärare är ett märkligt släkte!

Nu är det redan 2008. Det känns lite overkligt att tiden går så snabbt. Ska jag bli 17 år? Jag har redan börjat få en 17-årskris. Jag vill inte! Jag vill vara 12 igen och kunna leka med Action-Man utan att skämmas.

Mina föräldrar insisterade på att vi skulle fira nyår tillsammans, hela familjen. Eftersom jag är en lydig ponke så löd jag dem. Jag hade föga förväntningar för hur lyckat det skulle bli, men det blev faktiskt trevligare än väntat. Det var kanske för att vi åt en delikat trerätters måltid eller för att jag vann när vi spelade monopol! Ett mycket lärorikt och intressant spel. Speciellt när man gör sin lillebror fattig.

Nyårslöften då? Framförallt ska jag gå upp i vikt. Tio kilo skulle sitta fint. Fast jag tror knappast att det kommer att lyckas eftersom jag nu har ätit som en dåre samt styrketränat i snart en månad, men jag har ändå inte gått upp ett ynka litet gram. Mitt BMI på 15,8 (normalvikt är 20 - 25) verkar inte vilja flytta på sig. Men jag snackade lite med en snubbe som också var jävligt underviktig när han var ung och lycklig och han åt över 4000 kalorier om dagen, men han gick ändå inte upp i vikt. Men när han började styrketräna gick han upp 15 kg på två år. Jag hoppas att samma gäller mig nu, för jag börjar snart hata mat. Det är faktiskt äckligt att gå proppmätt dagarna i ända. Att ens första tanke på morgonen är att man ska äta så kaloririkt och så mycket fett som möjligt fast det får inte vara godis och dylikt. Pricken över i:et är att mina läkare tror att jag lider av anorexia, fast jag, mina föräldrar och min dietist har påpekat motsatsen. Läkaren har därför bestämt sig för att jag ska till en psykolog nästa vecka. Det är en enorm förolämpning som jag inte tänker godta, speciellt inte när jag ska dit på min sovmorgon! Jag funderar på att ta med mig en massa bakelser, godis och andra sötsaker och äta dem när jag sitter och pratar med psykologen. Det kan nog bli kul! Hon kommer nog ha pratat klart ganska snabbt så jag slipper bli klassad som en liten ponke med ett förvridet skönhetsideal. Jag skulle faktiskt inte brytt mig om min ringa vikt om det inte vore för att den orsakade hjärtbesvär. Visst, jag ser lite ranglig ut så man kan ju tro att ni tjejer skulle ha problem med det, men det verkar vara tvärt om. Det är skönt att veta att jag har min framtid säkrad inom det området, även om jag troligtvis aldrig kommer att platsa på catwalken.

I dag är det återigen gads för "Ivanhoe" att sändas på trean klockan 15:20. Den går varje nyårsdag och jag sitter bänkad varje år. Jag vet vad som kommer att hända och vad som kommer att sägas, men ändå är den lika spännande. "Ivanhoe" är kult!

Gott nytt år!

Jag har ett ynkligt litet problem som jag måste ta itu med. Det är nämnligen så att jag vaknar senare och senare samt somnar senare och senare för varje dygn som går. Det är väldigt opraktiskt med tanke på att skolan börjar om en vecka. Det kommer nog bli svårt att orka gå upp klockan sex. Jag bävar även när jag bara tänker tanken. Jag har svårt att föreställa mig hur det ska gå till. Jag försover mig troligtvis. Det är en snubbe i min klass som försov sig till klockan två en vanlig skoldag. Det är nog inte lätt att göra!

Jag gillar inte att ljuga så jag ska vara ärlig mot er. Jag vaknade upp i morses och upptäckte ganska snart att tinituset hade stegrat i mitt högra öra. Jag undrade vad som stod på och förstod att jag för första gången hade fått mitt första besök av en vaxpropp. Den var inte stor, för efter ett innerligt grävande och rotande i hörselgången så försvann den. Det är jag tacksam för!

När vaxproppen fortfarande satt kvar i mitt öra fick jag reda på att min familj skulle gå på bion "Arn" i dag. Den hade inte fått lysande rescentioner i tidningarna så jag hade föga förväntningar för hur hög standard den skulle hålla. När jag väl satt där i biosallongen med familjen på min vänstra sida och en annan mysko killes pappa på min högra sida så upptäckte jag att filmen inte var så dålig ändå! Den spelar knappast i samma liga som allas favoritfilm "A fish called Wanda" men det kan man inte heller förvänta sig av en svensk film. De 210 miljonerna som det kostade att göra "Arn" var inte kastade i sjön. Den är sevärd.

Jag har ett stort problem. Det kan gälla hela min framtid. Jag har fått men för livet. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lite på någon längre. Jag är rädd att jag alltid kommer att minnas denna dag som dagen då ponken förlorade all tillit till sina medmänniskor. Hur svårt kan det vara att hålla sig till sanningen? Är det för mycket begärt? Du kanske gillar att få små ponkar att känna sig hjälplösa? Då har du lyckats! Jag ska minnas dig när jag blir en eremit som bara sitter hemma och isolerar sig från alla sorter av mänsklig kontakt. Jag kommer aldrig att lite på någon mer! Jag vänder mig till dig som skrev TV-tablåen för dagens TV-program i trean i Aftonbladets TV-bilaga. Tror du att du gör folk lyckliga över att lura oss när allas favoritfilm "En fisk som heter Wanda" går på TV? Tänder du på att ange en inkorrekt starttid för allas favoritfilm? Hela det svenska folket hade väntad i flera veckor på att se på världens största underverk, och då vill du vara rolig och flyttar fram starttiden en hel halvtimma i TV-tidningen! Det är nog fler än jag som inte kommer kunna sova i natt! TV-tidningsgörare in my ass! Jag hoppas att du är nöjd nu din psykiska torterare!

Under min blöta löptur blev jag nostalgisk. Jag tänkte tillbaka på minnen från tidigare i veckan när jag mötte en tjej och en kille som faktiskt var syskon. De är ett och flera år yngre än mig, men det är inte det som är poängen! De var ute och tränade gång! Ni som har råkat få syn på den roliga sporten när det är OS eller VM vet att det ser komiskt ut, tänk er då att se det i verkligheten! Det är en riktigt rolig syn. När jag fick syn på dem tänkte jag tillbaka ännu längre bak i tiden när jag och min vän Tobbe var på språkresa i England. Vi var försenade till tåget som skulle ta oss in till skolan så vi var tvugna att skynda. Vi ville dock inte springa så vi hade en powerwalk-tävling. Inte bra när man är ouppvärmd och det är en kall morgon. Jag sträckte min högra skinkmuskel. Det smärtade ordentligt och det tog flera dagar innan jag kunde gå normalt igen. Det såg roligt ut när jag gick, sa de som såg det. Min värdfamilj såg också att jag gick som om jag skulle skita på mig vilken sekund som helst och de frågade vad det var för fel på mig. Jag berättade vad som hade hänt och de gav mig en salva jag skulle gnugga in på skinkan varje morgon och kväll. Den luktade minttuggummi. När jag låg under täcket och gnuggade i de undre regionerna tyckte Tobbe att det såg väldigt roligt ut så han låg och skrattade åt mig. Det är ett hårt liv att ha sträckt sin skinkmuskel.

Nu när ni vet vad min högra skinka har varit med om så kan ni tänka över det ända till klockan blir 18:30 för då börjar filmen "En fisk som heter Wanda" i trean. Det är en underbart rolig och bra film som inte har någon motsvarighet. Den tillhör hela världens kulturhistoria och den borde gå i arv till våra avkommor fler hundra år fram i tiden. SE DEN!

Jag gillar verkligen inte dagar då man vaknar så jävla sent som halv elva. Det förstör hela min dagsplanering. För halv tolv ska jag ut och springa i två timmar, och då är det alldeles exelent om jag har hunnit med både frukost och ett mellanmål innan. Det blir lite jobbigt annars. Nu får jag försöka springa på endast en lite frukost i magen bestående av gröt, sill, ägg och mjölk. Mycket smarrig, men jag åt den tyvärr bara för en halvtimma sedan så något smarrig mellanmål med knäckebröd som sätter fart på tarmarna blir det knappast nu. Dessutom regnar och blåser det utomhus. Jag kommer blåsa iväg. Hoppas att jag hamnar där det är varmt och skönt. Hawaii eller Västindien skulle sitta fint. Nästa inlägg skriver jag nog där ifrån!

Efter att ha varit helt mör i kroppen efter gårdagens trängsel i affärerna så hade jag säkerligen varit en ypperligt god måltid för kanibaler i dag. Men eftersom jag inte hade någon vidare lust att sluta mina dagar efter sexton år som en måltid så höll jag mig inomhus. Den enda gången jag vågade mig utanför husets skyddande och vita väggar var när jag skulle hämta tidningen. Det regnade som i en skräckfilm och det byggde på min rädsla för att bli uppäten. Därför begav jag mig in i säkerheten och tog skydd bakom min fega schäferhund. Jag får trösta mig med att hunden i alla fall låter och ser farlig och vaktvillig ut om en hungrig kanibal skulle få syn på min kryddstarka, men ändå välsmakande, kropp.