Ponken är tillbaka efter fyra lärorika dagar uppe i norr (Orsa)  med massvis av skidåkning! Nu tror ni säkert att vi åkte utför, men det gjorde vi inte! Vi åkte bara längdskidor, det är säkrare. Jag har åkt utförsåkning flera gånger innan, och att åka ner för backen går är väll okej, men när det är dags att åka upp för backen med liftarna då man fortfarande har fötterna i backen är det en helt annan femma. Jag har en tendens att ramla av dem. Det är väldigt tragiskt, speciellt när man åker för första gången och ramlar av liften på väg upp i en röd backe. Då åkte jag ner för den, och jag såg ut som ett välbevarat lik när jag kom ner efter, som det kändes, flera timmar. Nästa gång jag trillade av liften i den backen gick jag upp för den istället. Det var jobbigare än att åka ner för den, men även mycket säkrare.

   Nu vill jag helst av allt somna i min egna säng och drömma om alla de vurpor jag inte gjorde i spåret. Jag ramlade bara en gång, men jag trodde att det skulle bli ett miljontal gånger. Förr i tiden åkte jag längdskidor i klubb, jag var knappast bra, men jag kunde åtminstonde åka med någon slags regelrätt teknik. Nu kunde jag knappast åka. Men efter några timmar på skidorna kom jag ihåg hur saker och ting skulle stå till och skidorna lydde mig (oftast). Det var dock nära att jag åkte på en tant (40+ = tant) när jag skulle köra om henne. Hon klev ur spåret och ställde sig precis framför mig när jag kom susandes som en lätt bris ner för en backe. Jag agerade då lika snabbt som Justin Gatlin och med samma smigidhet som Fantomen och lyckades undkomma en kollision som kunde ha orsakat en mycket stor smärta för den stackars kvinnan.

Det är med stor sorg som jag konstaterar att skolan börjar i morgon. Jullovet har varit mycket trevligt och jag har hunnit att vila upp mig inför en ny termin. Fast jag har dock en enorm hög med skolarbeten som måste slutföras och prov som måste övas inför. Jag är efterklok när jag konstaterar att jag borde ha tagit itu med dessa utmaningar innan skolan börjar.