I går när jag gjorde mig i ordning inför föregående inläggs strapatts så skulle jag ta på mig ett par byxor som passade mig utmärkt innan jul. När jag skulle knäppa dem så märkte jag att de var grymt små i midjan. Jag lyckades knäppa den nedersta gylfknappen, men sedan gick den sönder. Precis som knapparna gör i filmer när någon har ätit för mycket. Jag undrade vad som stod på så jag gick ut och frågade mamma om hon hade krymp byxan i tvätten, men så var inte fallet. Jag gick till vågen i morses och trodde inte mina ögon. Jag har gått upp fem kilo sedan nyårsdagen. Fem kilo på tolv dagar! Det är skapligt. Jag har varit underviktig i hela mitt liv, och när jag helt plötslig börjar äta över 4000 kalorier om dagen och bytte ut alla matvaror mot de fetare varianterna så ger de en viktuppgång på nästan ett halvt kilo per dygn. Jag trodde inte att det var fysiskt möjligt. Jag har inte märkt något själv. Jag har heller inte lagt på mig mer fett än vad jag redan hade så jag undrar var all mat har tagit vägen? Nu väger jag 55 kg till mina 179 cm, så mycket har jag aldrig vägt förut. Jag är stolt!

   En nackdel med min viktuppgång är att mina kläder blir för små... Hädanefter måste jag köpa tonvis med kläder för att slippa gå naken i skolan. Det kommer bli dyrt. Jag hoppas att mina föräldrar kommer sponsra mig med några ören.

    Ni tror säkert att jag har varit ett litet anorexiabarn eftersom jag väger så lite. Men det har jag inte! Jag har ätit över 2500 kalorier varje dag och nästan aldrig varit hungrig. Ni tror säkert också att jag har suttit hemma och räknat kalorier, men det är sådant jag har min dietist till.

    Jag kan inte påstå att det är kul att vara underviktig av olika anledningar. Dels för att folk tror att jag har anorexia. Dels för att man är körd i närkamperna i fotboll eller någon annan bollsport på idrotten om man möter en motståndare som väger 20-40 kilo mer än en sjäv. Det är även lite pinsamt att väga mindre än de flesta jämnåriga tjejer eftersom män/ponkar ska vara stora och starka, men det verkar inte vara något problem på tjejfronten ändå.

    De flesta klasskopmisar brukar bli förvånade när jag som är smal som ett snöre käkar 8-9 potatisar, två fiskpinnar, tio bitar falukorv och några deciliter morötter samt sex deciliter mjölk. Men de fattar åtminstonde att jag inte har någon ätstörning, vilket läkarna inte gör. De skickade mig till en psykolog och det var väldigt kul att se hur hon reagerade när jag berättade att jag äter som jag gör. Hon hade ju förväntat sig att möta en anorektiker men så träffar hon en ponke som äter som en häst. Det är mitt kall att knäcka psykologer som har förutfattade meningar om små ponkar!