Jag är äntligen klar med min uppsatts om boken Lars Hård av Jan Fridegård. En riktigt dålig bok som jag ändå lyckades skriva 8,5 sidor om. Rekomenderas inte till dig som vill göra något vettigt av din fritid. En av mina vänner frågade mig precis vad man skulle skriva om förutom ett referat. Alldeles utmärkt med tanke på att uppsattsen ska vara inlämnad i morgon! Studieteknik my ass!

Det sista jag rörde ihop i hopp om en någurlunda uppsatts blev en av ljusglimtarna i uppsattsen. Lillgammal, jag? Döm efter egen förmåga:

Jag tycker att samhället är för stressat och att vi har för mycket krav på oss. Jag tror inte att pressen som vi känner kommer avta allt eftersom vi blir äldre och mer erfarna. Jag tror att så länge samhället utvecklas kommer också kraven, stressen och pressen öka. Efter att ha läst boken om Lars Hårds liv så får jag en känsla av att samhället och befolkningen i Sverige inte var lika stressade och fullproppade med press från topp till tå som de flesta är i dag. Så vill jag även att det ska vara i dag. Skolan skulle ha varit roligare om man inte skulle ha haft flera prov, inlämningar och läxor varje vecka. Det känns som om fritiden ligger långt fram i tiden. Det sägs att tonåren är det bästa tiden i livet men med alla krav som tynger ner oss så längtar jag till pensionen då alla accepterar att man går och släpar fötterna efter sig eftersom livet dittills har varit en lång dragkamp mot att inte gå in i väggen och att inte förlora förståndet av all fakta som bokstavligen talat trycks in i våra hjärnor som om vi vore superdatorer för miljontals kronor med oändligt många gigabyte minne. Med denna argumentation stärker jag alla gamla gummor och gubbar som sitter i sina gnisslande gungstolar och rullar tummarna påstående om att det var bättre förr.

    Jag tror inte att jag skulle trivas med de faciliteter som fanns i början av 1900-talet eftersom jag är van vid så mycket många saker som inte fanns då. Den goda maten hade jag absolut saknat efter att ha ätit potatis och salt fläsk varje dag i flera veckor. Jag hade troligtvis tyckt att det skulle ha varit jobbigt att leva i ständig fattigdom som Lars gör. Jag tror inte att det är många som vet hur det känns att inte veta om man ska kunna skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få råd med mat under morgondagen. Det är inte längesedan det var en stor del av den svenska befolkningen levde hela sitt liv i stor fattigdom. Det låter som om det hade hänt långt härifrån och för en länge sedan.  

    I dag jobbar vi för mycket, tjänar för mycket pengar och äter oss till döds. Förr var rikedom sällsynt och man svalt ihjäl. 

Då var ännu en lång och tröttsam skoldag till ända. Jag har inte lärt mig något vettigt i dag. Våran matte-/fysiklärare är i Paris så vi har vikarier, och de är alla lika dryga som YES-diskmedel. Jag ska alldeles strax ut och ta en springtur och sedan ska jag tillbringa resten av kvällen vid datorn där jag ska skriva färdigt svenska- och teknikuppsattsen om boken Lars Hård. Hitils är den 7,5 sidor och jag förstår inte hur den har kunnat bli så lång! Makalöst är ordet! Något som inte är lika makalöst är att jag måste bege mig här ifrån om jag ska hinna med något av det jag har planerat i kväll. Ni som har hängt med ett tag i bloggen vet att jag brukar skjuta upp övningar till prov och uppsattsskrivningar till den sista dagen. Det ska jag bli bättre på att inte göra!