Klockan var halv sex och pappa ringde i telefonen. Han ville prata med min lillebror. Han satt och spelade det där förjävliga CS, eller Counter Strike som det så fint heter. Pappa ringde för att höra hur det gick för honom, han har nämnligen religionsprov imorgon. Det visade sig att han inte hade börjat öva än, han hade inte ens svarat på frågorna som skulle komma på provet. Lillebror sa att han inte kunde utan hjälp. Vad gör han på lektionerna? Min bror är inte så ambitiös. Han kämpar emot IG-varningarna så gott det går. Han brukar lyckas med nöd och näppe. Han är en galen och krigsspelande pytteliten kille. Ack.

Dagen började med ett fysikprov som sträckte sig över tre långa timmar som gick fort. Provet var faktiskt inte alls så svårt som jag trodde att det skulle vara! Det är pappas fel, han har gjort uppgifter som ligger på en nivå långt över Fysik A:s. Det är två uppgifter jag vet att jag har fel på. En var ett sådant jävla slarvfel! Det borde inte ha fått hänt! Annars gick det bra. Ett VG är inte en helt omöjlig tanke som ploppar upp i ponkens huvud.

På idrotten var vi ute och sprang. Det var riktigt trevligt. Jag upptäckte även att fastän min sjukdom har tagit kål på mig och gjorde mig inkapabel till att ha ett aktivt idrottsliv under ett och ett halvt år så hänger jag med mina klasskompisar, och tillochmed förbi! Det är galet! Jag ska träna på bra för att bli en bra löpare igen!

    Efter idrotten bastade vi och var sedan tvugna att gå i all hast till natuskunskapen. Våran lärare kan inte stava och skriver särskrivning lika ofta som män pruttar.