Jag har ett stort problem. Det kan gälla hela min framtid. Jag har fått men för livet. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lite på någon längre. Jag är rädd att jag alltid kommer att minnas denna dag som dagen då ponken förlorade all tillit till sina medmänniskor. Hur svårt kan det vara att hålla sig till sanningen? Är det för mycket begärt? Du kanske gillar att få små ponkar att känna sig hjälplösa? Då har du lyckats! Jag ska minnas dig när jag blir en eremit som bara sitter hemma och isolerar sig från alla sorter av mänsklig kontakt. Jag kommer aldrig att lite på någon mer! Jag vänder mig till dig som skrev TV-tablåen för dagens TV-program i trean i Aftonbladets TV-bilaga. Tror du att du gör folk lyckliga över att lura oss när allas favoritfilm "En fisk som heter Wanda" går på TV? Tänder du på att ange en inkorrekt starttid för allas favoritfilm? Hela det svenska folket hade väntad i flera veckor på att se på världens största underverk, och då vill du vara rolig och flyttar fram starttiden en hel halvtimma i TV-tidningen! Det är nog fler än jag som inte kommer kunna sova i natt! TV-tidningsgörare in my ass! Jag hoppas att du är nöjd nu din psykiska torterare!

Under min blöta löptur blev jag nostalgisk. Jag tänkte tillbaka på minnen från tidigare i veckan när jag mötte en tjej och en kille som faktiskt var syskon. De är ett och flera år yngre än mig, men det är inte det som är poängen! De var ute och tränade gång! Ni som har råkat få syn på den roliga sporten när det är OS eller VM vet att det ser komiskt ut, tänk er då att se det i verkligheten! Det är en riktigt rolig syn. När jag fick syn på dem tänkte jag tillbaka ännu längre bak i tiden när jag och min vän Tobbe var på språkresa i England. Vi var försenade till tåget som skulle ta oss in till skolan så vi var tvugna att skynda. Vi ville dock inte springa så vi hade en powerwalk-tävling. Inte bra när man är ouppvärmd och det är en kall morgon. Jag sträckte min högra skinkmuskel. Det smärtade ordentligt och det tog flera dagar innan jag kunde gå normalt igen. Det såg roligt ut när jag gick, sa de som såg det. Min värdfamilj såg också att jag gick som om jag skulle skita på mig vilken sekund som helst och de frågade vad det var för fel på mig. Jag berättade vad som hade hänt och de gav mig en salva jag skulle gnugga in på skinkan varje morgon och kväll. Den luktade minttuggummi. När jag låg under täcket och gnuggade i de undre regionerna tyckte Tobbe att det såg väldigt roligt ut så han låg och skrattade åt mig. Det är ett hårt liv att ha sträckt sin skinkmuskel.

Nu när ni vet vad min högra skinka har varit med om så kan ni tänka över det ända till klockan blir 18:30 för då börjar filmen "En fisk som heter Wanda" i trean. Det är en underbart rolig och bra film som inte har någon motsvarighet. Den tillhör hela världens kulturhistoria och den borde gå i arv till våra avkommor fler hundra år fram i tiden. SE DEN!

Jag gillar verkligen inte dagar då man vaknar så jävla sent som halv elva. Det förstör hela min dagsplanering. För halv tolv ska jag ut och springa i två timmar, och då är det alldeles exelent om jag har hunnit med både frukost och ett mellanmål innan. Det blir lite jobbigt annars. Nu får jag försöka springa på endast en lite frukost i magen bestående av gröt, sill, ägg och mjölk. Mycket smarrig, men jag åt den tyvärr bara för en halvtimma sedan så något smarrig mellanmål med knäckebröd som sätter fart på tarmarna blir det knappast nu. Dessutom regnar och blåser det utomhus. Jag kommer blåsa iväg. Hoppas att jag hamnar där det är varmt och skönt. Hawaii eller Västindien skulle sitta fint. Nästa inlägg skriver jag nog där ifrån!