Just precis nu är det reklam i TV4. Programmet om Spice Girls framgångar och fall sänds. Självklart sitter ponken klistrad vid rutan för att lära sig så mycket om dem som möjligt. Man kan inte få för mycket onödig kunskap!

   Det är en grymt skön känsla att ligga i soffan och glo på Spice Girls och veta samt känna att jag precis har genomfört ett stenhårt intervallpass. Mina vader är inte vad de har varit, det känner jag. Nu hör jag Krydd tjejernas underbara engelska accent så jag måste kila! Ha en trevlig kväll!

Imorgon är det skolavslutning! Klockan sju sitter jag på bussen och flinar som ett fån! 

När jag och mina blivande medresenärer stod och väntade på bussen tidigt i arla morgon och förfrös våra kronjuveler så fick vi se en syn vi aldrig har sett förut. Det kom en alldeles sprillans ny buss till våran lilla by och hämtade oss. Alla stod med hakorna i knävecken och var häpna som aldrig förr. Busschaffören undrade nog vad vi var för några efterblivna neandertalare som stod där och glodde som en liten husmus som har blivit försed med hundratusentals kilo färsk ost. Vi steg försiktigt på bussen för vi ville absolut inte repa den fina lacken. När jag gick i den långa mittgången fylldes jag av en lycklig känsla som jag aldrig känt förut. Det var ett stort ögonblick i mitt liv. Ett stort steg mot en modernare samhällssyn. Jag sopade av mina byxor för att de inte skulle smutsa ner de fina blåa säterna som såg så lockande ut för en liten benig rumpa som har stått ute och frusit i flera minuter. Jag fick dock en smärre chock när jag satte mig på sätet. Det var nämnligen hårt som förhärdat stål. Jag satt som en pinne resten av resan och när jag sedan kom till skolan kändes det som om de hårda skolstolarna aldrig har varit mjukare. Jag föredrar de röda, mjuka säterna i bussarna! Förr i tiden hade man mindre överviktiga rumpor så man behövde bättre stoppning i bussäterna. Nu när de flesta har stora och mjuka rumpor är bussbolagen smarta och sparar pengar på att strunta i stoppningen i sitsarna.

Att jag är hemma vid den här tiden tycker nog ni är en gnutta märkligt. Då tycker ni helt rätt för jag brukar ju inte vara det! Men idag är inte som vilken dag som helst. Det är den näst sista skoladagen! Det första vi gjorde när vi kom till skolan i morses var att förflytta våra sömniga kroppar till aulan där vi såg på filmen "En obekväm sanning" av Al Gore. Den är faktiskt riktigt intressant, fast inte lika intressant den andra gången man ser den. Al Gore är en sjukt bra föreläsare och får verkligen fram sitt budskap. George Bush borde ta sig en funderare och skriva på Kyoto-avtalet och agera som det anstår en president! De som anordnade filmvisningen gav oss tipspromenadlappar med frågor från filmen som vi skulle svara på när vi såg på den, men det gick inte som väntat när de släckte ner hela aulan och inte en enda stråle solljus sken in genom fönstrerna. När vi var fulla av vilja att skydda naturen så slappade vi i en lång timma och gick sedan till årets sista mattelektion där vi lekte matematiska lekar. Mycket trevligt!

   Efter matten bröts schemat och alla var förmodade att gå till en stor idrottsarena för att vi skulle se på när några få nördar från våran skola spöade skiten ur några andra dårar från en annan skola i diverse sporter. Det pallade inte jag så jag gick och köpte julklappar istället. Det är svårt att köpa när folk inte önskar sig något specielt, men jag tror att jag har hittat de ultimata julklapparna!

Nu sitter jag här och diggar julmusik. Det är väldigt trevligt att känna hur julfeelingen strömmar genom kroppen samtidigt som det sjungs om Rudolfs röda mule.