Bj rusade upp till mig. Jag följde med den killen ut. Det hade precis slutat regna. Vi tänkte att vi skulle spela in en nya Sandhultsdräng-film. Därför gick vi först till våran vän Tobbelias som äger filmkameran vi använder. Det var ingen där. Helt öde. Alldeles tyst. Inte en kotte var hemma. Därför gick vi med gråten i halsen till Kalle. Han hade en catwalk med sina nyinköppta kläder för sina föräldrar, så jag och Bj hjälpte till att studera hans kläder. Sedan städade Kalle på sitt rum. Det behövdes verkligen. Vi hjälpte honom genom att sitta och prata med honom så hans humör fortfarande var på topp. Efter städningen så gick vi ut och knackade på hos Tobbe. Ingen var hemma. Vi satt och väntade en lång stund vid hans dörr. Tillslut tyckte Kalle att vi inte kunde sitta där och dröja. Då gick vi hem till mig och studerade fiskarna och fikade! Sedan följde jag Kalle och Bj hem. Så de inte blev överfallna.

På förmiddagen bytte jag vatten på det lilla akvariumet. Sedan satte jag mig och glodde på det stora. Efter en stund hörde jag ett knäppande/knakande ljud. Jag tittade ut genom fönstret, studerade pumpen. Sedan kom jag på att det var mina praktbotier som lät. Jag hade läst det på nätet, men jag hade knappast trott att det skulle låta så högt. Det är faktiskt underligt. Undrar hur högt det skulle låta om man hade en blåval i ett akvarium och den skulle bröla?

Pappa kom in och väkte mig någon gång i morses. Han sa att resten av familjen skulle till staden och lämna bror på träningen och de skulle handla. "Visst", sa jag. Jag var inte helt vaken för när jag vaknade på riktigt igen så gick jag upp och såg att hela huset var tomt. Jag visste att de hade åkt någon stans, men jag visste inte var. Jag kunde inte hålla mig så jag var tvungen att ringa och fråga. Det är en konstig känsla när man vet att man vet en sak, men man kommer inte på den.

Jag gick och matade mina fiskar för att se hur de hade det. Gav dem lite flingfoder. Hälften fattade galoppen och var uppe och åt, fast inte alls med samma intensitet som de kommer göra senare. De var lite försiktiga. Jag vet inte vad som var problemet, men en maltablett var inte uppäten när jag vaknade. Malarna brukar ju alltid käka upp dem, och jag har hört att praktbotierna också älskar dem. Det var kanske för att jag inte delade den.